U t b l i c k

U t b l i c k

Att komma igen

InblickPosted by Bosse 2010-03-04 19:02:30
Jag fick fyra polisromaner utgivna i början av nittiotalet. Sen slöade jag till. Folk brukar fråga mig om inspirationen försvann. Jag kan avslöja en sak:

Den där gudomliga inspirationen är en myt. Den existerar inte. I alla fall inte för mig. Det handlar i stället helt enkelt om helt andra saker. Nämligen att jag måste sätta mig ner och skriva. I början är det svårt. Men för mig funkar det så att ju mer jag skriver, desto mer skriver jag.

Smaka på den: Ju mer jag skriver, desto mer skriver jag!

Vad jag menar med det är att när jag väl kommer igång och sitter i stort sett varje dag och jobbar med ett manus, börjar det leva sitt eget liv. Så glöm det där med inspiration.

Jag skilde mig 1997 och då skulle man ju kunna tycka att jag borde fått mer tid över för att skriva. Jodå, det fick jag. Men jag fick en annan sak också, när jag flyttade till den där bostadsrätten: Kabel-TV. Det var så lätt att sjunka ner i soffan och zappa sig igenom ComHem:s basutbud och fastna för någon B- eller C-film varje kväll. I stället för att göra något vettigt som skriva en ny, bra deckare.

Jag höll på och harvade med ett manus i närmare tio år utan att komma till punkt. Sen åkte jag ner till Thailand och arbetade efter Tsunamin under två perioder 2005. Det var en vändpunkt på många sätt i mitt liv, något som jag kanske återkommer till. Men jag började tänka så här: Varför inte lägga det där gamla manuset åt sidan och börja på något helt nytt? Anledningen till att jag aldrig blev klar med det gamla, kanske var så enkel som att jag var trött på skiten? Så jag började på en helt ny historia som utspelar sig (big surprise) i Thailand efter Tsunamin. Och teorin stämde. Manuset var klart på ett och ett halvt år (jag vet, inte så snabbt, men betänk att jag jobbar heltid som kriminalkommissarie och försöker spela musik på fritiden också).

Sen började försöken att få något förlag intresserat. Vilket jag har hållit på med sen hösten 2007. Resultatet? Noll, intet, nada, zilch. Detta trots att jag engagerat ett proffs i form av min vän Christian Reimers, som har gjort sitt bästa att agera litterär agent åt mig. Men inte ens han har lyckats.

Sen, för några veckor sen, dök den där artikeln upp i Metro. Den som handlade bland annat om publit.se. Och det är via dem jag kommer återutge mina gamla romaner och ge ut de nya. Om sen något förlag nappar, gör det inget. Framför allt om de bestämmer sig för att översätta och ge ut mina böcker utomlands.

I väntan på det blir det här ett familjeföretag. Jag skriver. Mina kära döttrar designar omslag. Min kära sambo sköter ekonomin. Om det nu blir någon ekonomi att sköta?


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.