U t b l i c k

U t b l i c k

Omslag v2

InblickPosted by Bosse 2010-05-31 14:53:31
Det där med att hitta en lämplig lastbåt i Frihamnen var lättare sagt än gjort. Jag åkte dit en kväll och det fanns inte enda j**la fartyg i hela hamnen. Åtminstone inte som jag såg från de delar av kajerna som jag nådde. Ska till Estland i veckan och har bett mina värdar om en guidad tur i Tallinns hamn.

Det gick desto bättre med drunkningsbilderna i badkaret. Jag hoppade över den mörka vätskan och la ett mörkgrönt badlakan bakom mig i stället. Det var riktigt obehagligt att ligga under ytan och släppa ut lagom mycket luft genom mun och näsa för att få det att se autentiskt ut. Och för er som inte har testat kan jag avslöja att det rinner in rätt mycket badvatten genom både näsa och mun när man ligger på rygg. Om inte annat rensade övningen bihålorna på ett mycket effektivt sätt.

I går besökte jag Solvalla tillsammans med 30 213 andra människor. Jag såg ett travlopp, okänt vilka hästar som var med, men jag fick några bra bilder, framför allt under värmningen. Sen plåtade jag polisbilar utanför huvudentrén, med Hästsportens Hus i bakgrunden och en stor Solvalla-logo uppe på taket. Var nära att bli gripen av en konstapel som förmodligen undrade vad jag höll på med.

Andra bilder jag har tagit under den senaste veckan: Stealthbilder på amerikanska ambassaden (jo, där kunde jag också blivit gripen...) samt bilder på en villa i Nockebyhov, där mördaren i Dödlig drift, precis som jag, står bakom ett flyttblock och plåtar. Vi får se om jag använder de här bilderna i slutänden.

Fortsättning följer...

Omslag v1

InblickPosted by Bosse 2010-05-19 12:22:36
Nu har jag bestämt mig för att själv designa omslag till böckerna. Mina kära döttrar har helt enkelt inte tid eftersom skolarbetet är så pass ansträngande. Jag kommer däremot bolla mina utkast och förslag till dem, för att få lite 'second opinion'.

Jag startade i måndags kväll och det som triggade mig var att en ny digital systemkamera anlände i posten. En Canon EOS 500D med 18-55-objektiv. Vilken fantastisk liten manick jämfört med en vanlig digitalkamera. Helt nya möjligheter öppnade sig.

Jag började med att ta lite bilder för omslaget till Livsfarlig last. Hoppas inte någon nyfiken granne såg när jag riggade upp en förgylld kuverttallrik med en liten hög florsocker och tre 'linor' som jag rakade ut med hjälp av ett kreditkort. Jo, det finns ju ett kokaintema i boken...

I Livsfarlig last förekommer också ett lastfartyg, så jag tänker ta mig ner till Frihamnen nån kväll när det är risigt väder för att leta upp en lämplig skorv att plåta.

En annan bildidé jag fick i morse när jag stod i badkaret och duschade: Fyll badkaret och häll i någon vätska som gör vattnet lite oklart... kanske kaffe? Och sen får sambon plåta mitt ansikte under vattenytan när jag försöker se drunknad ut. Groteskt? Javisst!

Fortsättning och bildexempel följer...

Att komma igen

InblickPosted by Bosse 2010-03-04 19:02:30
Jag fick fyra polisromaner utgivna i början av nittiotalet. Sen slöade jag till. Folk brukar fråga mig om inspirationen försvann. Jag kan avslöja en sak:

Den där gudomliga inspirationen är en myt. Den existerar inte. I alla fall inte för mig. Det handlar i stället helt enkelt om helt andra saker. Nämligen att jag måste sätta mig ner och skriva. I början är det svårt. Men för mig funkar det så att ju mer jag skriver, desto mer skriver jag.

Smaka på den: Ju mer jag skriver, desto mer skriver jag!

Vad jag menar med det är att när jag väl kommer igång och sitter i stort sett varje dag och jobbar med ett manus, börjar det leva sitt eget liv. Så glöm det där med inspiration.

Jag skilde mig 1997 och då skulle man ju kunna tycka att jag borde fått mer tid över för att skriva. Jodå, det fick jag. Men jag fick en annan sak också, när jag flyttade till den där bostadsrätten: Kabel-TV. Det var så lätt att sjunka ner i soffan och zappa sig igenom ComHem:s basutbud och fastna för någon B- eller C-film varje kväll. I stället för att göra något vettigt som skriva en ny, bra deckare.

Jag höll på och harvade med ett manus i närmare tio år utan att komma till punkt. Sen åkte jag ner till Thailand och arbetade efter Tsunamin under två perioder 2005. Det var en vändpunkt på många sätt i mitt liv, något som jag kanske återkommer till. Men jag började tänka så här: Varför inte lägga det där gamla manuset åt sidan och börja på något helt nytt? Anledningen till att jag aldrig blev klar med det gamla, kanske var så enkel som att jag var trött på skiten? Så jag började på en helt ny historia som utspelar sig (big surprise) i Thailand efter Tsunamin. Och teorin stämde. Manuset var klart på ett och ett halvt år (jag vet, inte så snabbt, men betänk att jag jobbar heltid som kriminalkommissarie och försöker spela musik på fritiden också).

Sen började försöken att få något förlag intresserat. Vilket jag har hållit på med sen hösten 2007. Resultatet? Noll, intet, nada, zilch. Detta trots att jag engagerat ett proffs i form av min vän Christian Reimers, som har gjort sitt bästa att agera litterär agent åt mig. Men inte ens han har lyckats.

Sen, för några veckor sen, dök den där artikeln upp i Metro. Den som handlade bland annat om publit.se. Och det är via dem jag kommer återutge mina gamla romaner och ge ut de nya. Om sen något förlag nappar, gör det inget. Framför allt om de bestämmer sig för att översätta och ge ut mina böcker utomlands.

I väntan på det blir det här ett familjeföretag. Jag skriver. Mina kära döttrar designar omslag. Min kära sambo sköter ekonomin. Om det nu blir någon ekonomi att sköta?